Jag måste börja med att säga att Las Vegas-tema är sjukt härligt. Såna låtar man vill upp och dansa till. Ibland, om inte den som sjunger låter som en kråka eller ser ut som stryk.

Topp 3 bästa ikväll enligt mig:
1. Reza - Världsklass! Tror jag satt och gungade genom hela låten. Både jag och pappa satt och sjöng med. Och sjunger pappa är det definitivt bra.

2. Erik - Är det inte uppenbart? Han är bara grym. Han ser bra ut, och har en pipa som många förmodligen är väldigt avundsjuka på. Överraskade ikväll, med en relativt lugn låt. Men ååh, så bra det blev! Ville bara upp och dansa med min älskling! Men jag hade ju bara pappa och Kiwi i närheten, och Kiwi har för vassa klor för att jag ska riskera att dansa med henne och pappa... han är pappa helt enkelt. Han får dansa med mamma, inte med mig.

3. Tove - Tove tove tove... Jag älskar den tjejen. Hon strålar av lycka och sjunger hur bra som helst. Och vad sägs om klänningen då? Wohoo, va snygg hon var. Hon har helt klart rätta knycken.

I botten hamnar Rabih och och Eddie, på min lista. Eddie kändes bara tråkig, mer har jag inte att säga.
Och angående Rabih. Det finns mycket att säga, men vill jag säga något? Ja, okej. Han ser ut som en förvuxen bebis till att börja med. Men det hör egentligen inte hit. Han sjöng falskt, i otakt, och allmänt dåligt.

Jag tycker Rabih ska åka hem. Och nu gäller det!

... jag hade fel. Eddie och Erika ska sjunga för sin existens. Fasen, Rabih är kvar en vecka till... PAJAS!

Jag hade helt jävla fel. Hejdå Erika! Jag som tyckte du gjorde hyfsat bra ifrån dig ikväll.

Seriepremiär för a-laget i Kasthallen ikväll klockan 19.30. Be there!

Varför måste jag alltid inleda lov med att jag blir sjuk?

Jag vet inte, men så blev det nu iallafall. Förkyld, och spydde inatt... Väckte dessutom Sebbe på köpet när jag skulle försöka klättra över honom för att komma ur sängen. Men huvudvärken och illamåendet är borta, så nu hostar jag bara som en gnu och näsan rinner som en forsande kran.
Men jag mår bra =)

Vad som verkligen är lycka för mig är att se att jag har blivit "tjockare", kliva upp på vågen och se att jag har gått upp ytterligare nästan tre kilo, och känna att jag börjar bli mer och mer nöjd med min kropp.

"Vad säger hon? Hon vill gå upp i vikt? Hon måste vara sjuk!"

Nej, jag är inte sjuk, och jag vill inte bli det heller, så därför väljer jag att gå upp i vikt istället för att riskera anorexia eller något liknande, och traska runt som ett levande benrangel.
Jag har försökt sedan oktober 2008 med att gå upp i vikt, men ingenting jag har gjort har lyckats. Jag har för bra matsmältning helt enkelt. Kämpade allt jag hade i flera månader, tills jag i princip gav upp vågen och plockade fram måttbandet istället.

Kanske låter konstigt att jag ville mäta min kropp, men jag ville se en förändring, och den kunde jag inte se om jag inte skrev ner den. Så det gjorde jag. 24 januari 2009 mätte jag mig för första gången på alla möjliga ställen: midjan, brösten, höften, rumpan, låren, vaderna, armarna. Ja, you name it! Jag kände mig så liten och smal, men samtidigt kände jag att "nu jävlar ska jag bli större och se ut som en riktig människa".

Så så fick det bli. Jag började träna lite mer, åt som vanligt, men tänkte på att ta med mellanmål till skolan när det var långa dagar, och åt på McDonalds istället för i skolan när maten i skolan var vidrig.

Nu, nästan nio månader senare är jag riktigt stolt över mig själv. Jag har lyckats! Jag har blivit större på samtliga ställen förutom höften. Men höften har fått sig en stor förändring ändå, för i januari stod mina höftben ut, så man verkligen såg de. Nu smälter de in i magen på ett fint och normalt sätt. För ni ska vet att det är verkligen inte normalt och hälsosamt med höftben som sticker ut några centimeter. Det är ett varningstecken!

Och bara för att se om det hänt något på vågen (vilket det såklart måste ha gjort med tanke på att jag ändå hade blivit större) så klev jag upp på vågen igen, efter flera månaders våg-strejk. Vågen visade 52,8. Jag antecknade inte min vikt i januari, men någon gång under den tiden var jag nere på 47 kilo, vilket är på tok för lite! Men nu är jag tillbaka där jag var för ett år sedan, innan jag blev sjuk och trillade ner i vikt-helvetet.

Så mitt tips till alla som vill gå upp respektive ner i vikt: släng vågen! Gå efter hur du vill se ut och känna dig, så löser sig resten automatiskt :) Puss på er!

Låter skoj va? Det är det inte kan jag ju tala om.
Ska svara på 33 frågor, hitta de flesta svaren i ett häfte på 50 sidor, och lämna in det på torsdag, för att jag missade tre timmar fitness (en lektion!) förra veckan. Snacka om att jag ska göra allt för att vara med på varenda lektion hädanefter!