Fantastiskt underbart gäng

Halloweenparty of 2010 is over. Slutade totalbra.







Tack för en oförglömlig kväll!

Wajkii goes Betty Boop


Det där är jag ikväll. Jag har länge tvekat och funderat över vad jag ska vara utklädd till på Halloween. Men nu är beslutet taget och jag hoppas det blir bra. Betty Boop, here I come!

Till min hjälp har jag:
en klänning som jag sydde igår
svarta pumps
guldarmband
gult band med ett hjärta på som jag tillverkade av en gammal hårsnodd och ett tyghjärta
Rött läppstift
Och slutligen massa hårspray och hårnålar så mitt hår ska se kort och lockigt ut.

Mohahaha, jag hoppas jag lyckas med håret, annars är jag totalkörd!


Frågestund med tant Emma

Och nu är det inte ni som ska ställa frågor (även om ni får det om ni väldigt gärna vill) utan det är jag som ska ställa en fråga till er. Ni behöver inte svara på den (jag är nog gladast om ni inte svarar..) för jag har nämligen redan ett svar. Men här får ni frågan.

Hur gör man för att fastna med nageln i ett hål som inte är större än så här (  )?

Och här får ni svaret: jo, man tappar greppet om sin svenskabok som man drar i, så att fingret på nåt konstigt vis flyger till hålet och fastnar. True story.

Hände på svenskan. Lilla oskyldiga jag skulle bara ner och hämta min skrivbok och så händer detta. Som tur var hade jag Elin som lite moraliskt stöd, men där satt jag fast. Superskoj. Så jäkla typiskt mig.

"Och hur kom jag loss då?" tänker ni säkert nu. Jo, det ska jag berätta för er.
Jag vet inte. Jag tror jag "klämde ihop" nageln och vickade fingret uppåt. Världens bästa förklaring och alla förstod. Men jag hade ju fastnat med nageln. Den hade ju gått sönder så den blokerade öppningen så att säga. Den hade som små vingar som fällt ut sig på fel sida av hålet så jag satt fast. Därmed kunde jag ju inte göra det jag tänkt från början: bara rycka och hoppas på det bästa. För nog för att jag kan tåla en bruten nagel, men inte att den går av långt ner, för det gör oooont.

Men loss kom jag och jag lever och nageln lever (den är dock kortare än den va i morse, men den lever). Och nu har jag inte tid för det här mer, för idag är det plugga som gäller.

Två månader och en dag kvar till 18

Köpte skorna idag. Tog ett tag att bestämma sig, men nu är de köpta och jag är nöjd. Inte de snyggaste, absolut inte, men oj så sköna de är. Och har dessutom klickat hem en jacka. Min underbara, fina jacka som jag så surt gav upp hoppet om igår när min storlek var slut. Men nu är den beställd!

Jag och pappa var nyss ut och övningskörde. Läskigt. Körde runt i Bomhus, till kyrkan, förbi Korsnäs och hela den svängen. Sen körde jag Furuviksvägen mot, ja, Furuvik. Fast luring luring, jag svängde höger mot Järvsta istället. Körde i 80 för första gången i mitt liv. Jäklar va 50 kändes sakta efter det.

Men när det gäller min bilkörning har jag kommit fram till en sak. Jag har inte en aning om hur fort man får köra på olika vägar. Okej, där det finns skyltar, där vet jag hur fort man får köra. Men det är massa vägar i Bomhus utan skyltar. Hur ska jag då veta hur fort jag får köra? Så jag kör i 20-30... Väldigt segt, men jag vill ju inte ge min pappa en fortkörningsböter nu när han är så snäll och betalar mina skor och min jacka. Lite hyfs är det ju i mig iallafall.

Nu ska jag hoppa in i duschen och senare åker jag vidare mot Sebbs. Fast då kör inte jag, för jag vill inte bli svettig när jag nyss duschat. För då har jag duschat i onödan. Och det är dumt.

Mot staden för nya skor och julklappar

Hojhoj! Jag drar med mig mamsen ner på stan och köper vinterskor (äntligen, ni anar inte hur jag har letat). Jag har dock inte riktigt bestämt mig än, jag la undan två par igår. Ska jag gå enbart på bekvämlighet eller ska jag gå lite på utseende också?

Två par skor, ett val. Ojoj.

Och inte nog med det så tror jag att mamma ska köpa en julklapp åt mig. Dumma mig som skriver det i bloggen, då kommer jag ju inte glömma bort det. Men ändå, ville bara berätta det. Jag har en snäll mamma. Och jag kommer bli varm om fötterna i vinter. Både inne och ute. Shihoo!


Förlovning - det nya modet hos "småttingar"

Jag kände att jag var tvungen att skriva något om det här nu, eftersom det diskuterats lite på Facebook om det idag. Förlovning var alltså ämnet. När ska man förlova sig? Av vilken anledning ska man förlova sig? Ska man överhuvudtaget slösa pengar på det?

Jag tycker så här: att förlova sig när man är ungefär 15-16 (eller yngre...) känns bara patetiskt. En förlovning för mig betyder typ samma sak som när man gifter sig - nämligen att man har planerat att leva tillsammans resten av livet, både i med- och motvind. Visst, det är säkert jättemånga som tänker så när de är i tonåren. Åååh, jag har hittat min stora kärlek, och vi kommer leva resten av livet tillsammans. Men ja, om det nu skulle vara så, varför stressa med att förlova sig? Och sen slutar det ändå med att det tar slut. Lyckat!

Nä, jag har hört alldeles för många som förlovat sig för att försöka bevisa för andra att deras förhållande faktiskt är jättebra (de uttrycker sig såklart inte så men jag är tjej och kan läsa mellan raderna) trots att de bara bråkar och gör slut och blir tillsammans, gör slut och blir tillsammans igen, om och om igen. Snacka om berg- och dalbana. Och dessutom ingen rolig sådan, för vem gillar att bråka egentligen.

För vems skull förlovar man sig egentligen? När man är yngre så förlovar man sig oftast för att visa andra att man älskar sin partner. Eller ännu värre, försöker "bevisa" för sig själv att man älskar sin partner. Eller något i den stilen.

Och en sista sak innan jag avslutar. Det är ens eget beslut om man vill förlova sig eller inte, men att göra det när man varit tillsammans i knappt ett år betyder inte äkta kärlek automatiskt. Det kan man visa på andra sätt. Att lägga ut flera tusen på dyra förlovningsringar får inte förhållandet att hålla längre, även om vissa verkar tro det. Och håller det längre så tror jag det är för att det känns jävligt pissigt att man kastat ut så mycket pengar på två dyra ringar.

Okej, nu kommer avslutningen, för jag kom på en smart idé. Istället för att lägga dyra pengar på ringar, köp en resa och sen kan ni köpa ett par billiga ringar på typ Glitter istället, om nu ringarna är så viktiga.
Det är ju tanken som räknas, inte priset.


Studentbal 2011

Som jag redan nämnt ska jag ha en balklänning som jag ritat själv. Förhoppningsvis. Det återstår bara ett problem: någon måste sy den. Och jag och mamma är väl inte kanonbra på att sy utan mönster alla gånger. Så därför tänkte jag slänga ut en fråga här på bloggen och se om någon nappar på den.

Kan du eller känner du någon som kan sy upp en balklänning åt mig, efter min skiss?
Jag har som sagt skiss och jag har även tyg och tråd. Det enda som behövs är någon som syr den som jag vill.

Hör av dig till mig om du är intresserad av att sy min balklänning.

I'm happy you're alive

När ska detta tjatande om sjukdomar hit och dit sluta? Jag var hemma måndag och tisdag, men igår kände jag mig bra, så jag tänkte att jag skulle testa skolan en dag, så jag inte skulle missa så mycket. Jag mådde bara lite illa på morgonen så jag kände att det här klarar jag. Så blev det med det. Sista lektionen satt jag som i trans. Jag var helt borta och huvet mådde inte alls bra. När jag skulle kliva av bussen i Bomhus var jag tvungen att anstränga mig för att gå rakt. Mitt huvud var på bristningsgränsen. Minst sagt.

Väl hemma tog jag en alvedon, en clementin och ett glas vatten och gick och la mig. Efter att ha legat där ett tag kände jag att illamåendet började göra sig påmint igen. Värre nu. Mycket värre. Blev ett besök på toan med några upprepningar av Skånska orter. Uscha.

Sprängande huvudvärk och illamående är inget jag föredrar. Men min fina pappa tog hand om mig och gjorde smörgåsrån till mig och gav mig sockerdricka när jag kunde få i mig det, vilket var ungefär runt åtta-tiden på kvällen.

I morse mådde jag bättre. Vaknade dock tio i tio och kom på att jag var tvungen att ringa till Hemtex och sjukanmäla mig. Jag skulle ju ha börjat nio, attans! Men som tur var har jag en snäll och förstående chef. Sa att jag var sjuk, pratade lite mer och la mig sedan för att sova en liten stund till.

Nu så här på eftermiddan/kvällen mår jag mycket bättre. Kan nog bero på att det mest ansträngande jag har gjort idag var att fixa en tallrik med cornflakes, yoghurt och sylt. Tittat film och myst med min Kiwifrukt är vad jag har gjort idag. Och pratat med mamma. Ni anar inte vad jag saknar min mamma. Jag lyckas alltid bli sjuk när hon åker bort. Ajabaja på mig. Men i morgon kommer hon hem, med Ullaredskassarna i högsta hugg och massa tyg till min klänning! Och så får jag besök av Sebastian på kvällen. Jag kan inte få en bättre fredag än så :)

Konstiga katter knallar knäpptyst

Rubriken ? Ja, jag vet, den är inte hundraprocentigt bra. Men den får duga. För vi ska diskutera mina konstiga katter nu. För de är verkligen inte friska. Någon av de.

Det är mysigt med sovsällskap. Har man inte pojkvännen får man ta det som finns, nämligen en katt. Helst inte två, för jag vill inte ha ett tredje världskrig i min säng.

Den som fanns tillgänglig var Kiwi. Ni hör ju, det här blir inte friskt. Katten heter Kiwi, jag har redan avslöjat att hon är konstig och hon bor dessutom i Wikebyn vilket inte gör det hela bättre.

Hon ligger stilla och gosar med mina fötter halva natten. När jag lagt mig funderar jag på vad hon kommer göra mot mig när hon vill ut från rummet (dörren är stängd och vad jag vet har hon inte lärt sig att dra ner handtaget än). Men jag orkade inte fundera på det speciellt länge utan tänkte att det löser sig.
Vid fyra-tiden vaknar jag av något dunkande. Det var mörkt i rummet, men jag såg ingen klocka så min första tanke var: men Lasse, skärp dig, lek med garaget en annan dag, jag vill sova!
Men dunkandet fortsätter och när jag spetsade öronen lite märkte jag att det var från mitt rum. Just ja, frukten! Så jag sätter mig upp i sängen. Ingen Kiwi vid fötterna.

Vart hon var? Jo, lyssna noga nu. Det här är lite smart faktiskt. Tro't eller ej. Men ändå knäppt.

Kiwi har hoppat ner från sängen och sitter vid min garderobsdörr som står lite grann på glänt, men som är blokerad med en kameraväska för att inte Maja ska komma in i garderoben och håra ner mina kläder. Men i alla fall. Dörren. Till garderoben alltså. Det är den som dunkar. Kiwi sitter och slår tassen mot den för att väcka mig. Haha, smart va? Så jag reser mig och släpper ut henne och går och lägger mig igen.

När jag berättade det för mamma när hon ringde andra gången idag skrattade hon bara och sa: vilka egendomliga katter vi har. De är lite smarta ändå.

Jag föredrar nog Kiwis sätt att väcka mig framför Majas. För Maja studsar upp i sängen, trampar fram över magen och börjar gosa i ansiktet så man får hela näsan och käften full av katthår.

Haha, jag skrattar inombords när jag hör dunkandet i huvet och ser Kiwi framför mig. Haha, vilken liten smarting jag har hittat.

Jag vill också kunna slicka mig på näsan...

I've got a friend. My friend is calling me. Nanana!

"Väldigt poppis" beskriver min status just nu väldigt bra.

8.22 Mamma smsar. Orkar inte svara, ligger och ska somna om.
9.02 Mamma ringer. Måste svara. Ville veta om jag var hemma (dum fråga när du ringer på hemtelefonen och jag svarar. Jag tycker om min mamma.)
11.20 Någon Linda ringer. Vill till IT-service. Otippat. Får numret, lägger på.
11.40 Mamma ringer igen. Ville veta lite mer den här gången. Jag var lite mer social den här gången. Dock inte helt hundra, då jag löste Sudoku samtidigt som jag försökte koncentrera mig på vad hon sa.
12.30 Får sms av pappa. Hur står det till? Fint. Relativt.
12.33. Får mejl av mormor. Eller jag öppnade det då. Jag hade tydligen fått det 5.35 i morse. Vem mejlar då?
12.34 Får mejl av min lärare. Uppgifter, jippie!
12.40 Får mejl från nästa lärare. Info om dagens lektion.

Och under tiden får jag så klart massa söta sms från min käre pojkvän också. Som slavjobbar åt Kommunen. Stackarn, jag lider med honom. Dessutom är han sjuk. Vi är mesiga han och jag. Sjuka hela tiden. Dumt.

Kan sammanfatta min förmiddag med orden att många bryr sig om mig. Gulligt.

Avundsjuk, jag är så avundsjuk

Mamma är för tillfället i Göteborg. Och vad gör jag då? Jag blir sjuk... igen. Jag blir alltid sjuk när jag för en gångs skull blir ensam i huset.

Och som om det inte vore nog så var mamsen i Ullared idag och shoppade loss. Tror ni jag är dåligt avundsjuk eller? Jag vill ju också shoppa!

Men tjejerna har åtminstone majoritet här i huset, nu när Simon inte längre bor hemma. Wihoo! Dock är det ju bara jag som är människa och kan göra min röst hörd av tjejerna, eftersom de andra två nötterna är katter. Men jag älskar de ändå. Speciellt eftersom den ena är en hårdhänt gammeltant som inte vet vad "dra in klorna" betyder och den andra är en kokosnöt. Eller nåt liknande. Lika smart som en kokosnöt är hon åtminstone. Men förbannat söt när hon sover. Och när hon är vaken.

Enda gången hon inte är söt är när hon bestämmer sig för att bitas. Men det räcker med att säga: aja baja och dra bort handen eller vad det nu är hon biter i, så lugnar hon sig. Oftast. Annars gör man som pappa och knäpper henne i pannan. Han är snäll min pappa, det har jag sagt va. Mycket snäll.

Kiwi löste Sudoku med mig i morse. Förbannat dålig är hon. Hon kan inte själv och då vägrar hon låta mig försöka. Hon lägger ena tassen över tidningen och ser söt ut. Som om det hjälper, ge fan i min tidning!
Och inte nog med det så jagar hon pennan. Det är tydligen väldigt roligt.

Men visst är min lilla frukt otroligt söt. Jag älskar henne. Fast hon är lat och inte förstår sig på siffror.

I like you a lot


Jag vill ha mittemellan, ni får mig i fällan
Om ni inte har fejkade fejs, oavsett place
Det kan vara Söder, bara ögonen glöder
Passar likaväl Kungsholmens port eller Västerförort

Lövkrig med de bästa

Inget lövkrig kanske, men kasta löv gjorde vi. Blev så fina bilder då, enligt Jessica.
Instruktioner: ställ dig där, plocka upp massa löv, kasta och se lycklig ut!

 

Jessica vill ju så klart också vara med på bild. Hon fick med sig mig och vi skulle kasta tillsammans. Simon skulle vara fotograf.

J: Simon, du tittar i det lilla hålet och så trycker du på knappen där på sidan.

S: Jessica, jag gick Sam-Media, jag kan sånt här!

J: Haha, justja. Så, är du redo? Ska vi kasta?

 

Vi kastar och ser lyckliga ut.

 

J: Fick du med det?

S: Jag vet inte, det syns inget.

J: Simon... är kameran på?

S: Jag vet inte! Det är svart.

J: Simon, då är den avstängd. Var det du som gått Sam-Media eller?...

 


Det tar sig

Om åtta månader tar jag studenten. Då är det meningen att jag ska bli vuxen och börja jobba. Det ser jag fram emot. Men först ska jag njuta av de roligheter som är kvar i skolan. Och däribland balen. Studentbalen. Jag har börjat spåna på idéer om hur min klänning ska se ut och jag tror att bilden börjar klarna.
Färgen har alltid varit klar, fast nu har jag fått ett alternativ, så nu blev det inte lika klart, men nästan. Antingen eller, spelar ingen större roll. Vi får se. Men sen är det det där med detaljer. Och vem som ska sy klänningen. Ska jag fundera på detaljer kan jag fundera hur länge som helst. Men jag måste begränsa mig. För jag och mamma har "bestämt" att vi ska sy den. Hon eller jag. Eller båda.

Nu återstår ett problem. Att hitta ett mönster på en klänning som är relativt mycke som jag vill ha den. Små ändringar är lätta att fixa utan mönster, men att sy en hel balklänning utan mönster kan åtminstone inte jag. Vad jag vet.

Tyget jag vill ha finns på Ohlssons tyger & stuvar i stan och köper jag det därifrån kommer jag att betala ungefär 150 kronor för klänningen. Plus kostnaderna för mina små detaljer som jag eventuellt vill ha. Men om vi säger 200-300 kronor då. För en balklänning. Som är helt egen, som ingen annan har. Känns mer än okej om ni frågar mig. Jag hoppas bara vi klarar av det!

 

Nu kom jag på en lite cool idé... måste springa ut i vardagsrummet och rita upp den, innan den försvinner från skallen.


Don't stop believin'

Your dream might come true.


Äppelpappan

Jag nämnde ju nyss att det skulle bli idolmys med mamma och pappa. De hade sagt till mig att det fanns glass (inget jag direkt la på minnet, men det hade de tydligen gjort iallafall) men så fanns det tydligen ingen glass. Den var slut. Så mamma frågade om jag hade lust att baka en kladdkaka eller nåt. Svaret var på väg att bli nej när vi hörde pappa pipa från köket: "kan ni inte göra smulpaj??" Mamma svarade att vi inte hade äpplen och då sa pappa snabbt: "men vi har ju i trädgårn som snart ruttnar bort, jag hämtar några".

Så det gjorde han. På några sekunder var han ute och några sekunder till var han inne igen. Så nu ska det tydligen bli smulpaj. Inte sugen på det heller, men det kanske vänder. Sen. Nån gång. Förhoppningsvis. För jag är så bra på smulpaj. Det är ju gott! Vanligtvis.

Trött men nöjd tjej

Att få beröm för något man gör är nog det bästa som finns. Om ni frågar mig.

Jag fick börja min dag med att kolla upp skyltarna på gardinerna idag. De allra flesta var det något fel på, så de skulle bytas ut. Började skriva upp alla som skulle göras om, tog ungefär en timme. Efter det satte jag mig vid datorn och började lägga in alla skyltar och skrev ut de en och en. Denna underbara syssla höll mig sysselsatt fram till klockan två när jag tog en paus för lunch. Att göra skyltar var ganska roligt. Men att sedan sätta sig och klippa... Ja, jag kan sammanfatta vad jag tyckte om det på det här viset: jag räknade ut hur långt jag hade klippt sammanlagt under tiden jag klippte. Så får ni tolka det som ni vill.

Här kommer min lilla uträkning: 21 olika sorters skyltar. I genomsnitt tre papper av varje sort. Varje papper skulle sedan klippas tre gånger.

Hur många klipp blir det? 21x3x3= 189 klipp
Hur lång sträcka har jag klippt? Jo, varje klipp var 21 cm (bredden på ett a4) så det blev 189x21= 3969 cm.

Jag har med andra ord klippt ungefär 39,7 meter papper på 3 timmar. Det blir ungefär 13 meter i timmen. Helt okej tycker jag.

Min mamma skulle försöka vara lite rolig när jag smsade henne och skrev att jag klippt 39 meter papper. Svaret från henne blev följande: "papper? jag som trodde det var tyg ni sålde... ;)"
Hon är rolig min mamma.

Dagen i helhet har varit ganska rolig och jag har haft mycket att göra hela tiden och har spenderat så lite som endast en timme i butiken. Men humöret har vart i botten och jag har gått runt i en liten bubbla och sett suddigt större delen av dagen p.g.a. allt pappersklippande. Men sånt är livet!

 

Nu ska jag ladda för idolmys med mamma och pappa, som för övrigt har vart och beställt kakel och klinker idag. Nu är det nära!!

 


Nu räcker det!

Va arg på mig. Ignorera mig. Va besvikna, förbannade och hata mig. Gör det, jag har slutat ta åt mig. Men ge fan i att få min familj att må dåligt. Då är ni ute på hal is. Riktigt hal is. Att se sin familj må dåligt är ingen rolig syn. Och att veta att det är p.g.a. er gör inte saken bättre. Snarare enbart värre.

Det är över nu. Ge upp och gå vidare.

Kanelbullens dag

Igår var det Kanelbullens dag. Äntligen en bra anledning att trycka i sig bullar. Wikebullar blev det, såklart. Annat går ju inte. Träffade även Sebastian på kvällen och myste lite. Dock var jag tvungen att locka med Wikebullar. Illa. Skärpning!

Momsi, va sugen jag blev på bullar när jag såg bilden.. tror jag ska gå ut i köket och snoka i frysen efter en liten läckerbit!

Sluta vara så fisig på gasen

Dålig fart här på bloggen just nu känner jag (både från er läsare och från mig). Men jag har inget vettigt att skriva. Eller snarare, jag har inget att skriva alls, som jag inte redan kastat ur mig. Och ändå sitter jag här och ordbajsar? Jajamensan, för jag har så fruktansvärt lite saker för mig just nu. Nästan lite otäckt lite faktiskt.

Men jag kan berätta en rolig sak. Var ute och övningskörde med papsen idag. Det gick bra tycker jag. Har ju fortfarande bara kört typ 5-6 gånger så jag har ju inte kommit så långt direkt. Men fick öva lite på att köra in och ut från parkeringar idag. Fick ingen övning i att "vispa med pinnarna" idag däremot... Men jag tror pappa fattade att jag fattade att när det börjar regna så startar man vindrutetorkarna så man ser nåt. Han är smart min pappa.

Och till något som är tråkigt. Eller rättare sagt vedervärdigt. Hemskt. Tragiskt. Idiotiskt. VANSINNIGT!
Vi har fått byta schema...

Från att sluta två på tisdagar till att sluta halv fyra. Från att börja halv nio på måndagar till att börja kvart i tio. Visst, kan vara skönt med sovmorgon, men vad gör jag då då? Jag går fortfarande upp samma tid och sätter mig vid datan istället för att göra mig klar och åka till skolan. Hur vettigt är det då?
Jag vill sluta tidigt!