Återställd

Nu är jag på banan igen. Åtminstone nästan. Tre veckor sen operationen nu och jag känner att den här sommaren ska bli grym (det som är kvar av den). Har levt med min stora kärlek de senaste dagarna och vi har nog aldrig varit så aktiva förut. Cyklat överallt, tagit promenader, gått på stan, åkt till valbo. Tja, jag är nöjd med de senaste dagarna. Och igår fick vi även tillfälle att spöa mamma&pappa och Helena&Simon i "Så det kan låta". Som vi krossade! Grymt teamwork måste jag säga.

Nu ska jag återgå till att kolla eurokursen och sen göra mig redo för GIF-match. Känns konstigt i detta väder, men jag klagar inte. Sol är det bästa som finns. Varmt och gosigt. Hejsvejs!


Ännu ett av mina i-landsproblem

Det kliar. Det KLIAR! Jag blir tokig, vill bara klösa med mina naglar där det kliar som mest. Men får inte. Måste hålla fingrarna borta. Inte riva på såren. Definitivt inte riva. Dutta lite med fingertoppen kan jag göra. Antar jag. Men satan var det kliar. Och håret som växer ut på skallen kliar också. Hela jag kliar, men jag kan inte klia. Får inte. Fet och äcklig. Vill duscha. En dusch hade varit väldigt uppskattad. Välbehövlig.

Men nu är det som det är. Jag får inte duscha, jag får inte klia. Så då gör jag inte det. Lydig som jag är. Fan alltså, Sebastian, kom hem så jag har annat att tänka på!

Jag sagt förut och jag säger det igen: i-landsproblem är också problem.

Hem, ljuva hem

Jag är hemma från sjukhuset, på permission. Jag kom hem igår. Jag ska tillbaka på måndag. Då ska stygnen i magen bort. Åtta stycken tror jag det är, om jag inte sett helt fel.
Efter det får jag åka hem igen, och komma tillbaka på onsdag och ta bort stygnen från de andra tre såren. Där vet jag inte hur många stygn det är, men kanske är det åtta totalt. Fast det är nog bara ett önsketänkande, för jag tror det är fler. Men sår man har i huvudet och nacken är svåra att se, så att räkna stygn där kan vara svårt.

Jag har inte duschat på en vecka. Eller jo, jag duschade igår, men jag har inte tvättat håret på en vecka. Fick inte göra det innan stygnen var borta, eftersom jag har stygn i huvudet som man inte kan täcka över för någon tejp fastnar inte i håret. Så jag får vänta ytterligare en vecka innan jag får tvätta håret och täcka över min sk landsväg som jag numera har i skallen. Hade jag vart mer intresserad av den där trenden med halva huvudet rakat hade jag ju kunnat passa på nu när halva jobbet är gjort, men nu råkar jag tycka att det mest ser konstigt ut, så jag lägger bara benan där jag brukar så täcker mitt tjocka hår flinten så ingen ser den.

Men som sagt... En vecka till. Stygnen ska bort och sen ska hålen efter stygnen få läka någon dag, sen kan jag duscha som jag vill. Tror jag. Intalar jag mig själv. Jag känner mig ofräsch och ful. Jag vill göra något, men varken får eller vill lämna huset när jag ser ut så här. Infektionsrisken ute är lite för stor för att jag ska kunna gå ut. Och eftersom jag är så grymt vacker just nu så vill jag inte visa mig bland folk. Det gick an med besöken när jag låg på sjukhus, för då var hela outfiten ful. Men nu har jag mina egna kläder och känner mig halvfräsch på resten av kroppen, och så ser jag ut som stryk i skallen. Livet är inte lätt när det är svårt.

Och kom nu inte med någon kommentar: "det finns folk som har det värre". Det vet jag väl att det finns. Jag är mycket väl medveten om det, men det skiter jag i, för jag får fortfarande tycka synd om mig själv. Det finns alltid någon som har det värre, men det innebär inte att man aldrig får vara ledsen, arg och irriterad och tycka att livet suger.
Folk som hela tiden intalar sig att någon har det sämre skjuter bara undan och gömmer problemen inom sig och i slutänden mår man sämre av det än om man spyr ur sig all skit på en gång och sen försöker jobba sig vidare.

Och när jag ändå är igång så kan jag tillägga att Sebastian åkte till Halmstad i morse. Jag saknar honom redan och är så besviken på att jag inte kunde följa med. Jag som längtat så oerhört länge. Jag minns inte ens när det blev bestämt att vi skulle åka. Kan det ha varit förra sommaren tro? Isåfall har jag sett fram emot det i nästan ett år och så händer det här bara en vecka innan avresa. Då har man anledning att få vara ledsen, arg, irriterad och avundsjuk. Inge Halmstad, inge Ullared. Jag får vänta ytterligare ett tag innan jag får träffa Sebbes släkt.

Men värst är att jag blir utan Sebastian i en vecka till. Och när man inte får göra så mycket så går tiden saktare, och det är ännu värre. Tiden ska gå fort, den ska bara flyga förbi. Det är vad jag vill!

Höstmode... en dyster trend

Vad är det med hösten egentligen? Jag gillar inte hösten, den är mörk och tråkig. Fast lite fin ibland. Men mest mörk och tråkig.
Men det jag hatar allra mest med hösten är höstmodet bland kläder. För det är precis lika trist, grått och mörkt som resten av hösten. Varför inte pigga upp tråkiga höstdagar med skarpa, fräscha färger istället för de smutsiga svarta, gråa, orange och bruna nyanserna. Lägg in skarpa färger så blir folket lite piggare!

Och att de dessutom börjar ta in höstkläder redan nu (i juli!!!) är ännu mer deprimerande. Det är sommar vafan, skärpning!

Nej, mer lila, blått, gult och rosa till folket, även under hösten. Och blommor. Massor utav blommor! Skarpa mönster och skarpa färger, det är så det ska vara. Sån är jag!

Prisa svensk sjukvård

Säga vad man vill om svensk sjukvård, men ibland är det jävligt (ursäkta svordomen, men nu vet ni att jag använder såna) bra att de finns.

Just nu befinner jag mig på Gävle sjukhus. Inte det roligaste jag gjort, men jag är ett steg närmre hemgång.
Jag kom ifrån Uppsala igår morse. Akademiska alltså. Operation oh yeah. Utan de vet jag inte vad jag gjort eller vart jag suttit nu. Kanske hade jag suttit i Ålbo och mått jättedåligt. Eller mått jättebra och fått nästa anfall i Halmstad, vilket hade vart ännu värre. Men nu är jag här och operationen är avklarad.

Hydrocefalus alltså. Obstruktiv Hydrocefalus tyckte jag läkaren sa. Var dock rätt trött när hon kom och pratade med oss. Både jag och mamma var trötta. Jag tror aldrig jag sett min mamma så rädd som den gången. Och jag har heller inte mått så dåligt som jag gjorde då. Jag har ingen tidsuppfattning alls och även om jag hörde allt som hände runt omkring mig så kunde jag inte påverka något. Jag var totalt borta. Jag hörde mamma skrika: men Emma, lägg dig inte ner, du kräks ju! Och på något underligt sätt lyckades jag luta mig framåt mot sköterskan som stod vid min sida och försökte hjälpa mig.

Allt är i bitar. Alla minnen börjar falla på plats, men det är fortfarande bitvis suddigt. Men nu ska det vara över.
Slangen är bytt och jag ligger på observation i Gävle. Dock saknar jag Uppsala på det sättet att vem man än pratade med så hade de ett svar. Som man kunde lita på. Alla visste vem jag var, alla visste mitt problem. De kan sånt där. De vet vad som ska göras och när det ska göras.

Medan resten av Sverige tittar fotboll, Sverige-Japan, så sitter jag och uppdaterar mina fina läsare om min situation. Jag vet att jag svamlar lite, men skulle ni va i mina eller någon av mina anhörigas kläder skulle ni ha överseende med det. Men nu får det vara nog. Nu ska jag ta mig lite fika.

Prisa massagestolen!

Jag är hemma efter en veckas samboliv med Sebastian. Riktigt mysigt har det varit. Det enda negativa har varit sängen vi sovit i. Det är en bäddsoffa och den är definitivt inte gjord för att lilla Emma ska sova en hel vecka i den med sina knasiga axlar och ömtåliga rygg. Så det har resulterat i att jag haft huvudvärk och ont i nacke, axlar och rygg till och från hela veckan. Inte skojsigt.

Men nu är jag ju som sagt hemma, och har tillgång till vår massagestol. Och satan va skönt och behövligt det var att sitta en kvart i den idag. Det blir fortsatt behandling med hjälp av den några dagar, så ska nog resten lösa sig också. Hoppas jag, för jag har varken tid eller lust att sitta hemma med huvudvärk och inte vilja/orka lämna huset.
För nästa vecka drar vi mot Halmstad!
Och sen vidare till.....

Kan ni gissa?
Vad ligger rätt nära Halmstad som jag gillar att prata om och besöka? Och sponsra med en del pengar några gånger om året?

ULLARED SÅ KLART!!!
Som jag längtar. Har färdigställt min lista nu, så långt som jag har kommit hittills åtminstone. Och det ser bra ut. Riktigt bra.

Och för övrigt har jag nu införskaffat mig en ny mobil. En trädkramare. Så nu gillar jag att smsa igen, och då var det nog även tur att jag dessutom bytte till Telia på samma gång, så jag har 5000 gratis sms per månad, istället för mina tidigare 3000. Har visserligen klarat mig på det, tror jag, men ändå. Jag är en smsoman. Eller nåt sånt.

Nu ska jag gå och njuta av livet och vänta på maten som precis påbörjats. Det vankas hamburgare och pommes i Wikebyn. Mumsigt värre!