Ni är där för att hjälpa, inte stjälpa

Arbetsförmedlingen har gjort det igen - nekat någon jobb.
Jag har sökt lärlingsplats hos ett företag, fick komma på intervju och allt verkade jättebra. De ringde en vecka senare och hade några frågor, men var intresserade av mig och ville att jag skulle börja nu, bara svaren på deras frågor såg bra ut.
Så jag mejlade min handläggare och la fram deras frågor. Och svaret jag fick var: Du går klart din utbildning som du går nu till 13 juni . Den tycker jag inte du ska bryta alls...

Så jag meddelade företaget detta och i och med att de behövde mig direkt, och inte hade tid att vänta, så skulle de gå vidare med någon annan...

Tack så väldigt mycket ams... Ni förgyllde min dag!

Wike direkt

Kollade Betnér direkt igår. Ni som inte sett det förut, se det! Om ni gillar roliga debatter om viktiga och aktuella ämnen alltså. Annars kan ni ju bara titta för att det är så väldans roligt.

Igår diskuterades barnuppfostran och oj va givande det var. Jag har inte barn själv, men jag har ju faktiskt varit barn, och jag kom på mig själv med att tänka igår att fasen alltså, det är därför...

De nämnde dålig självkänsla/självförtroende (jag måste erkänna att jag inte vet vad som är vad) och att man som barn måste få känna att ens föräldrar litar på en. Jag tänkte väl inte så när jag var liten, att jag inte fick åka buss själv för att mamma inte litade på mig, men det blev ju ändå en sån effekt. Jag fick inte cykla ensam och utan cykelhjälm när jag var mindre o.s.v. Och jag fick inte vara ute sent.
Det kan ses som småsaker, men det är ju så att man ändå formas av sin uppväxt, på sätt och vis. Inte som att man blir stöpt i en form och inte går att ändra, men visst finns det saker som påverkar hur man själv blir som "vuxen".

Jag har som sagt inte känt att mamma litat på mig i den bemärkelsen, förrän på senare år, och så har jag haft väldigt dålig självkänsla/självförtroende också. Jag fick en utskällning för att jag gick hem ensam från skolan med kraftig huvudvärk. Jag kan själv se att det var dumt, för jag kände ju att något var fel, men jag ville visa mig stark. Jag ville visa att jag kunde själv. Något jag inte tilläts göra i andra situationer.

Dumt gjort? Möjligt, men det var så jag var. Jag ville själv, men jag fick inte.

Såna här tankar virvlar upp varje vecka efter Betnér direkt. Mer eller mindre allvarliga eller djupa.
Men en sak är säker - jag börjar absolut få mer självförtroende (nu har jag bestämt mig för att det är ordet jag menar). Jag tror mer på mig själv och vågar säga nej och göra som jag själv vill. Vill jag gå höger när alla andra går vänster, så gör jag det.

För jag vill inte ångra ett beslut någon annan tagit åt mig.

Hur vore det...

... att ha ett jobb så man kunde skaffa lägenhet så man slapp bo hemma.
... med en spontanresa någonstans för att komma bort från allt och bara slappa.
... om man tilläts ta ledigt någon dag från sin utbildning för att göra den där spontana resan.

Ja, förmodligen alldeles för lätt och tråkigt. Aldrig blir man nöjd... Eller?
Jo då, men man ser det bara inte!