Varför gråter inte Emma?

Jag vet inte vad jag vill. Jag vet jag ville.
Jag ville plugga i Umeå. Sy kläder för hela slanten. Men vad händer?
De ställer in kursen... Jag blir så less. När jag äntligen hittar något som jag verkligen vill. Jag vet att det kommer fler chanser, men jag tänker inte vara arbetslös nästa höst, så är det bara. Jag måste ha ett jobb. Jag bara måste. Jävla skit också. Ibland känner man sig så meningslös. Jag söker och söker, men får inget napp.
 
Är jag så dålig?
 
Nu ska jag börja hos en jobbcoach. Arbetsförmedlingen "tvingar" mig. Så jag får väl se det så här: jag får ju något att göra om dagarna och jag får lite rutiner. Men om det ska bli roligt vet jag väl inte. Jag vill ju ha ett jobb, och jag tror att en praktikplats ger mer än vad en jobbcoach gör. Men sen är frågan ska jag välja en praktikplats där jag med största sannolikhet kommer att få jobba lite efteråt, men som inte kommer vara någon längre tid, eller ska jag välja en praktikplats där jag får lära mig något, men som kanske inte leder till något jobb utan bara kan ses som en erfarenhet?
 
Och vilket område vill jag då välja? Jag vet inte. Jag vet inte alls vad jag vill just nu.
Det finns nog många butiker som behöver extra hjälp över jul. Men vill jag verkligen jobba i en butik? Jag vet inte.
 
En sak som åtminstone är säker när det gäller praktikplatser - det finns alldeles för många som utnyttjar praktikanter. Låter dem göra skitjobbet och låter dem stanna så länge de är gratis.
 
Åhå, långt inlägg och vad blev sagt?
 
Jag vill ha ett jobb. Känner du någon som behöver mig? Släng in en kommentar!
 

Döm inte boken efter omslaget

För fyra år sedan började min resa till där jag är idag. 22 oktober 2008 började jag gå till en dietist för att försöka ändra på min vikt. Inte åt det håll som de flesta verkar vilja nu för tiden, utan åt det andra hållet.
 
Jag är ungefär 170 centimeter lång. När jag bestämde mig för att besöka en dietist vägde jag 47 kg. Alltså väldigt mycket mindre än vad jag borde med tanke på min längd. Men så var det.
Jag gick till en dietist och fick en matlista över vad som skulle ätas varje dag. Jag skulle äta sex gånger om dagen och gärna efterrätt efter varje middag. Dessutom skulle jag ha extra grädde, fetare mjölk o.s.v. i all mat jag åt.
 
Jag fick även köpa så kallade "kosttillskott" eller "måltidsersättning" som vissa kallar det. Jag kallar det kaloribomb. Minst en sådan om dagen utöver mina måltider.
 
Som ni märker var det ingen dans på rosor. Det kanske låter lockande att äta all fet mat (speciellt som jag älskar grädde!), men det var verkligen ingen dans på rosor. Med en så liten magsäck som jag hade så var det svårt att få i sig all den där maten. Jag försökte allt jag kunde och åt allt jag kom över. Ju fetare desto bättre, ungefär.
 
Ingenting hjälpte, jag gick inte upp ett hekto. Jag drog ner på träningen för att inte förbränna så mycket, men det hjälpte inte ändå. Min dietist dömde ut mig och sa att jag hade en väldigt bra ämnesomsättning och att det inte var något mer hon kunde göra. Så jag slutade gå dit. Jag fortsatte med min feta mat och försökte fortsätta med alla extramåltider så gott jag kunde.
 
När jag, sommaren 2009, började äta p-piller, så vände det. Jag gick snabbt upp till 52 kg. Men även det var för lite. Jag var fortfarande det där "benranglet" som jag inte ville vara och som alla tittade snett på.
 
Jag har alltid varit den där personen som kan äta precis vad som helst och precis hur mycket som helst utan att det syns vare sig på kroppen eller vågen. Och när jag hade gått upp till 52 tänkte jag att nu är jag på rätt väg, nu vänder det. Men jag stannade där. Pendlade mellan 52 och 53 i nästan två år.
 
Våren 2011 hade jag lyckats ta mig till 55-57 kg. Men efter studenten var det något som släppte. Det började äntligen ordna upp sig, Tills min hydrocefalus gjorde sig påmind genom ett stopp. Ilfart till Uppsala för operation. Själva operationen och sjukhusvistelsen går jag inte in på, men jag sammanfattar det med att jag för första gången i mitt liv kände att jag ville dö eller bara försvinna.
 
Jag gick ner i vikt igen och det kändes som att jag aldrig skulle komma upp i den där vikten där jag ville vara.
 
Min och Sebastians resa till Grekland blev ännu en form av vändpunkt för mig. Jag började njuta av livet igen efter operationen och för första gången i mitt liv ägnade jag inte min sjukdom en enda tanke.
Ni anar inte vilken lättnad det är för mig att säga det.
 
Nu har det gått lite mer än ett år sedan Greklandsresan. Jag har slutat träna fotboll, av olika orsaker. Och äntligen kan jag säga att jag är nöjd med min vikt. Den sjukligt smala Emma är borta och istället står här en frisk, snygg och sunt smal person. Idag väger jag 59 kg. Jag har en pojkvän som jag älskar mer än allt annat och jag har vänner som jag älskar och som bryr sig om mig.
 
Så jag vill att ni tänker er för innan ni dömer nästa gång. Jag fick ofta höra: "du borde äta mer" "oj va smal du är!"
Och visst var jag smal, men om du inte kan säga till en överviktig person att "du borde äta mindre" eller "oj va tjock du är!" så borde du inte heller döma ut mig och säga att jag ska äta mer.
Nu vet ni hur jag har kämpat. Jag har mått fruktansvärt dåligt av alla kommentarer om min vikt, eftersom jag innerst inne hållt med. Jag visste att jag var för smal, men jag kämpade. Jag kämpade och jag vann.
 
Men eftersom jag är bra på att dölja mina känslor, så var det ingen runtomkring mig som märkte att jag mådde dåligt, utan bara dömde ut mig för hur jag såg ut. Gör inte det. Då är ni inte värda min tid.
 
Innan ni dömer någon annan nästa gång - ta en titt i spegeln.
 
Kärlek till mina vänner och framförallt till Sebastian, som var den som fick mig att gå till en dietist <3

Life is good

Sitter och försöker skriva en jobbansökan. Svåra grejer det där, att framhäva sig själv och låta intressant, och samtidigt sticka ut. Väldigt svårt. Men jag gör mitt bästa, och lite till.
Helena och Simon har äntligen flyttat in i radhuset. Underbart fint har de fått det. Så himla avis! Men det unnar jag dem.
 
Jag har för övrigt stickat en mössa. Min allra första. Självklart la jag till en liten blomma också, det måste man! Om man heter Emma och är som jag!