The one and only

Nu är det officiellt. Jag är numera den enda i familjen utan pettelefon. Mamma, som var min trogna vän så länge, övergav mig igår. Pappa fick henne att gå över till the dark side så att säga. Så idag landade hennes nya lilla fon i brevlådan. Bittert.
Jag själv tuffar på med min lilla knappträdkramartelefon. Den är väldigt bra, jag ska inte påstå något annat, den är kung. Men lite tråkig är den när jag tänker efter. Jag vill ju kunna spela wordfeud, gå in på facebook vart jag än befinner mig och allt sånt där som en smartphone klarar, som inte min gör.
 
Men det kommer en tid för mig också. I sommar när jag förhoppningsvis har ett jobb och har kommit hem från Norge med massa stålar, då ska jag också ge upp för trycket.
Men tills dess ska jag njuta av batteritiden på min nuvarande telefon. Det är väldigt bekvämt att bara behöva ladda den max två gånger i veckan.
 
Nej för sjutton, tills den dag jag skaffar en smartphone ska den vara tillräckligt smart för att kunna hålla sig levande MINST två dygn. Så svårt kan det ju inte vara!

En sten som lättade från hjärtat

I fredags fick jag ett väldigt roligt, men samtidigt lite jobbigt mejl. Det var från ett företag där jag sökt praktik tidigare. De ville gärna träffa mig för att prata om en eventuell anställning. Jag fick en liten klump i magen eftersom jag åker till Norge på fredag och därmed måste "tacka nej" till förfrågan.
 
Jag ringde dem idag och berättade att jag tyvärr inte kan lova något i nuläget. Men jag fick ett positivt svar. Det var inte helt klart att de skulle anställa personal, men jag var ett alternativ. Hon önskade mig lycka till i Oslo och bad mig höra av mig när jag kommit hem igen. Så det känns himla skönt!
 
Lycklig tjej fortsätter med ett stort leende på läpparna att packa inför fredagens resa.

Pyssel-Emma

Nu är det endast en vecka kvar tills jag och Olivia alltså åker till Oslo. Jag har hört att det ska vara kallt där, eftersom de har samma klimat som vi, i kalla Sverige. Och jag är ingen mössmänniska. Det klingar illa. Fast egentligen stämmer det inte. Jag gillar mössor. Problemet är bara att jag gillar hästsvansar och högt satta knutar ännu mer, och då är mössa inte praktiskt.
Nu kan man ju fråga sig varför jag då är så oerhört korkad att jag förälskar mig i uppsatt hår när det är 15 minusgrader ute. Ja, det kan jag tyvärr inte svara på. Men jag har en lösning. Nämligen pannband. Och eftersom jag har en tendens att inte gilla köpta pannband och eftersom jag är som jag är, så ska jag såklart tillverka ett eget pannband. Så det håller jag på med nu. Stickar och har mig. Funderar på en svartvit virkad blomma på sidan också, det vore ju himlarns sött.
 
Utöver mitt lilla pannband, så håller jag även på att skapa mig ett hållningsband. Detta för att min hållning är väldigt dålig, trots mycket träning. Kalasbra!
Jag började med den igår och än så länge går det bra. Hur svårt kan det vara liksom. Inte alls om ni frågar mig!

Snart så!

Snart bär det av. Packlistan fylls på hela tiden och funderingar kring mat snurrar ständigt i mitt huvud. Men så jäklarns kul ska det bli, och inget ska få förstöra det här för mig. Jag ger mig inte!
Taggarna utåt till allt och alla som på något sätt visar sig negativa, för det här går vägen. Med rätt inställning kan jag ta mig precis så långt som jag själv vill. Puss på det!
Fika på stan med Mickan ikväll, mys mys. Tänk så poppis man blir när man berättar att man ska åka bort en längre tid. Borde säga det oftare tror jag, hihi. Nej, men kul är det faktiskt. Ska bli roligt att träffa min lilla krycka igen och se hur hon har det. Och i morgon ska jag och bästa Jessica ha stick/spel-stuga och mysa massor.
 
Jag känner mig så himlarns glad. Köpte en till resväska idag också. Eller ja, mamma köpte en till sig själv, men som jag får sno med mig när jag far iväg. Kuligt värre serru!
 

Here we go

Packning påbörjad. Eller åtminstone packningslistan. Förberedelserna är i full gång. Jag börjar känna pirret i magen. Snart är det dags. I morgon är det bara två veckor kvar. Till vad? tänker ni säkert. Jo, tills jag och Olivia drar till Norge. Nu när vi har truckkort och boende känner vi oss väl förberedda. Det här ska vi klara!
 
Jag känner mig supertaggad och längtar jättemycket, samtidigt som jag är nervös och tänker på hur mycket jag kommer sakna alla här hemma. Men hallå, jag ska ju faktiskt bara till Norge, det är inte andra sidan jordklotet :)
 
Nej, det här kommer bli succé, helt klart. Någon annan inställning tänker jag inte acceptera.
Här är några av de fina människor jag kommer sakna en aning. Tur jag har massa härliga bilder att titta på, så jag inte glömmer hur ni ser ut! :D

Like it... aloooot!

Yes, jag är helt enkelt bäst. Jag har anat det lite innan, men nu har jag bevis. För två dagar sen slogs jag och Olivia av tanken att truckkort vore bra att ha. Bokade. Hämtade böcker. Började plugga. Allt på bara några timmar. 
Igår körde vi igång med teori + prov. ALLA RÄTT!
 
Idag var det dags för truckkörning. Jag som aldrig sett en truck tidigare klarade det galant. Fick väldigt mycke och fin beröm från både kursledaren och några deltagare. Kändes fint i magen.
 
Dagens truckkörning avslutades dessutom med en tävling där det gällde att stapla så många pallar som möjligt ovanpå en pall som stod på högkant. Lagarbete såklart. Och gissa vad? Mitt lag vann. Och slog det tidigare rekordet med hela sex pallar!
Mobilbild, därav den oerhört vackra kvalitén och de fina snöflingorna som ser ut som vita trådar över hela bilden...
 
Och just ja... Nu har jag truckkort!! Och en bra referens :)