Tillägnad Teddy

Mina designade sko på NELLY.COM

Hjälp mig att vinna, rösta på mina skor här!

Det här är för min fina kisse :)


Ett år och sju månader senare

19 december 2008 dog min allra bästa vän genom tiderna. Samma dag var jag och såg Twilight för första gången. Och idag hände det igen. Så här ett år och sju månader senare såg jag Twilight för andra gången. Dock slapp jag mista någon jag älskade, som tur var.

Det var längesen jag tänkte på Teddy så där ordentligt. Någon tanke då och då har det ju blivit, men jag har inte ägnat någon längre stund till det på ett tag. Konstigt nog.
Det är konstigt hur man kan "glömma" så fort ändå. Jag kommer så klart aldrig glömma honom helt, det går inte. Inte med de starka banden som vi hann skapa. Och med tanke på mina tårar och klump i halsen i skrivande stund så kommer jag heller aldrig sluta sakna och älska.

Min älskade Teddy, du finns hos mig i varje steg jag tar

Saknaden växer

Varför ska det vara så svårt att glömma det som gör så ont, och som gör, en så enkel sak som att somna, till en stor utmaning. Varför ska det vara så svårt att glömma det som håller en vaken, och som gör att man gråter sig till sömns i sin ensamhet, utan någon som kan trösta.

Om dagarna är jag glad och skiner som en sol, men om nätterna kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Alla bilder från den dagen spelas om och om i mitt huvud, tills jag får huvudvärk och somnar av utmattning. Jag drömmer oroliga drömmar och vaknar med stora påsar under ögonen. Ofta med mer huvudvärk.

Jag orkar inte, men jag står ut. Någon gång ska det försvinna, eller åtminstone förbättras. Men det verkar ta tid. Det är nio månader sen nu. Helt otroligt vad tiden går fort. Jag minns det som igår...
Dagen då Teddy inte längre fanns vid min sida :(

För sex år sen...

... föddes en ängel.
Han var svartbrun i pälsen, med vit mage och vita tassar. Hans ögon lyste gröngult och hans nos var vackert rosa. Den andra april 2003 föddes han. Den nittonde december 2008 dog han. Det är tre månader och två veckor sen nu.

Ängeln finns för alltid kvar i mitt hjärta, men jag skulle göra nästan vad som helst för att få ha honom vid min sida igen. Jag älskar honom mer än någon kan ana.
Ängelns namn är Teddy.

Jag tänker på dig, idag, imorgon och för alltid


Teddy <3

Jag har nu tänkt lägga in den första delen om Teddy. Den som har varit svårast att skriva.
Så ha överseende med eventuella stavfel och upprepningar.
Varning för långt inlägg!

Jag kan fortfarande höra hur han kommer tassandes mot sängen, när jag ska sova. Hans skrapande mot rutan, som att han vill komma in. Eller hans desperata försök att knuffa upp dörren, så han kan komma in och mysa i min säng. Jag hör och ser en massa saker, och kan fortfarande inte förstå att han faktiskt är borta. Han lever för alltid vidare i mitt hjärta. Hur kunde det få sluta såhär? Ett tragiskt slut på ett underbart liv.

"Teddy har blivit överkörd". Orden ekade i mitt huvud. Var det sant? Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant! Mamma gick fram till mig och gav mig en lång kram, och jag hörde hur hon snyftade. Jag kände mig alldeles tom. Det kändes som att tappa andan. Allt bara försvann. Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag drog mig bort från mamma, och gick in på mitt rum. Jag hann bara komma in på mitt rum, stänga dörren och sätta mig framför datorn så kom de. Tårarna. De rann ner för mina kinder, och jag kunde inte se någonting. Jag stödde armbågarna mot bordet och täckte ansiktet med mina händer. Hur kunde det hända?! Jag tog upp en t-shirt från golvet och begravde ansiktet i den, för att ingen skulle höra mitt hulkande. Jag ville inte bli störd. Jag ville inte att någon skulle se mig så här. Med svullna, röda ögon, och tårarna, som bara forsade nerför mina kinder. Näsan började rinna. T-shirten fick bli min näsduk, då jag inte ville lämna mitt rum. Jag orkade inte mammas frågor. Jag ville bara få sitta i min ensamhet och gråta.


Efter en stund hörde jag hur någon närmade sig min dörr. Jag torkade bort tårarna och tog några djupa andetag. Dörren öppnades, lite försiktigt, och pappa stack in sitt huvud.


- Hur är det? Jag bara nickade till svar. Orkade inte prata, orkade inte förklara. Inte för pappa, inte nu. Jag bet ihop käkarna, för att inte börja gråta. Han nöjde sig med svaret, och sa istället:

- Du får gosa med Maja istället. Jag suckade, försökte le lite, och skakade på huvudet. Han förstod vad jag menade. Maja var långt ifrån Teddy, för mig. Även fast jag hade haft henne dubbelt så länge. Men Teddy var min. Det var alltid mig, han följde efter, och sov hos. Det var alltid mig han kom till, när han ville gosa. Jag fick anstränga mig för att inte visa pappa precis vad jag kände. Var det någon som skulle se så var det mamma, för hon kunde trösta. Men jag ville bara vara ensam. Jag vände ansiktet mot datorn och låtsades hålla på med något, så att han skulle förstå att jag ville vara ensam. Och han fattade vinken. Han log ett tröstande leende mot mig, och stängde dörren.

Sen är allt i en enda dimma. Mamma tittade in någon gång, för att ställa samma fråga som pappa. Hon fick samma svar, och sen gick hon. Jag spelade musik på högsta volym, för att slippa höras, slippa spänna mig för att inte snörvla för mycket. Resultatet av mina spänningar hade blivit att jag hade fått ont i huvudet.


Jag försökte koncentrera mig på datorn, och svara på allas frågor, men det blev för mycket. Jag kunde inte sluta gråta. Jag kände att ögonen började bli uttorkade, av alla tårar.


Jag reste mig upp, och hela huvudet snurrade. Jag blev tvungen att sätta mig igen, och sen göra ett nytt försök att resa mig. Jag gick bort till spegeln och kollade på min spegelbild. Jag möttes av en bild jag inte kände igen. En ensam, liten, oskyldig tjej, med rödsprängda ögon, svullna, röda läppar och tårar som febrilt rann nerför de bleka kinderna. I det ögonblicket ville jag bara försvinna, få slut på allt. Snälla, låt mig slippa!


Jag satte mig vid datorn igen. Alla ville prata med mig, fråga hur det var. Jag orkade inte, för det fanns ingen som visste vad jag kände för Teddy. "Släpp det, och gå vidare". Jo, tjena! Hur skulle det gå till? Enda sättet för mig att släppa det, var att ta livet av mig. Och även om jag helst ville slippa allt, så var det inte värt att ge upp resten av mitt liv. Vännerna. Familjen. Det var värt för mycket, för att bara slängas bort.


Efter en stund öppnade mamma dörren, lite, och frågade något. Jag kommer inte ihåg vad hon sa, men allt brast. Jag började gråta hejdlöst. Mamma kom fram till mig och kramade om mig, och sa att allt skulle bli bra. Jag bara satt på stolen. Orkade inte röra mig, orkade inte krama tillbaka. Jag bara grät. Det skulle inte alls bli bra, hur skulle det gå till?! Min katt var död. DÖD! Tanken på att aldrig få se honom mer, gjorde ont. Så ont.


Filip kom intassandes och kramade om mig också. Jag kände en tår som föll ner på min arm, och Filip snörvlade.


- Jag går och möter Nattha, viskade han fram.

- Okej, kommer ni tillbaka hit sen? Frågade mamma. Han nickade, och försvann sedan ut genom dörren. Mamma fortsatte hålla om mig. Hon sa ingenting. Det var lika bra, för jag hade inga svar. Inga ord alls. Allt var tomt. Bara en massa frågor, men inga svar.

- Vill du vara ifred? Jag nickade. Mamma tvekade, men gick sen ut från mitt rum, och stängde dörren. Jag gick och la mig på sängen, och begravde ansiktet i kuddarna. Jag lät tårarna rinna, och det blev en stor fläck på en av kuddarna. Jag gick och hämtade ett paket med näsdukar, och snöt mig. Tårarna började avta lite, för stunden. Och jag försökte andas normalt. Det tog emot. Varje andetag kändes ansträngande. Jag började få ont i ögonen, för att jag gråtit så länge. Jag satte mig vid datorn igen.


Efter en stund hörde jag några lätta knackningar på dörren, och den öppnades sakta och försiktigt. Nattha stack in huvudet och tittade på mig, med tårar i ögonen.


- Får vi komma in? Frågade hon lite försiktigt. Som alltid, så nickade jag bara.


Hon och Filip kom insmygandes och ställde sig vid mig. Filip stod bakom mig, och Nattha ställde sig bredvid mig. Det brast, igen. Värre den här gången. Jag kippade efter andan, och tårarna gjorde att jag inte såg någonting alls. Jag släppte ut allt. Med Nattha och Filip kunde jag slappna av. Jag kunde visa precis hur jag kände, för de förstod. Jag älskar er, det ska ni veta!

Båda två kramade om mig, och jag kände tårar som landade på min arm. Jag räckte ett paket näsdukar till Nattha, och hon tog emot de.

Filip gick och hämtade vatten, för jag kände att min huvudvärk började bli sprängande, och det tog på krafterna.

Mamma kom in och frågade om jag ville ha något att äta, men bara tanken kunde få mig att spy. Jag mådde fruktansvärt illa, och huvudet blev inte bättre, trots att jag drack en massa vatten. Vätskebrist, illamående och en död älskling. Kunde det bli värre?

Jo, för jag blev nämligen tvungen att gå ut, när jag såg som hemskast ut.

Filip och Nattha tvingade, i princip, med mig på bio, för att jag skulle få något annat att tänka på. Så vi bestämde film, bokade biljetter, och åkte sen ner till stan för att tillbringa några timmar i biomörkret.

Jag hann inte sminka mig, vilket betydde att jag såg ut som självaste Rudolf, med röda mulen. Men vem bryr sig? Jag hade en anledning, och orkade helt enkelt inte bry mig om att sminka mig. Det fanns faktiskt viktigare saker, än att vara snygg, och se fräsch ut.


Jag märkte att jag fick en del blickar på mig, när vi stod och väntade på att bli insläppta i salongen. Det kanske är spännande att titta på någon med rödsprängda ögon, fuktiga kinder och inget smink, vad vet jag? Men jag orkade inte bry mig. Låt dem titta, om de tycker att det är så kul.


Filmen var bra. Vi kollade på Twilight. Vad som hände efter den vet jag inte riktigt, men jag antar att vi åkte direkt hem.


Den kvällen grät jag i flera timmar, innan jag till slut somnade, och vaknade morgonen efter med fruktansvärd huvudvärk. Den nittonde december tvåtusenåtta var över, men i mitt minne skulle den alltid finnas kvar.


4 veckor

4 veckor utan dig. 4 veckors saknad. 4 veckors tårar.
Att allt bara skulle sluta så här. Det skulle vara vi föralltid. Sa vi inte så?
Du sa i alla fall inte emot. Du bara tittade på mig med dina stora ögon och puffade till mig med nosen på kinden.
Jag älskar dig, Teddy! Det kan inget ändra på.
Du finns föralltid i mitt hjärta.
Jag har älskat dig i 5,5 år, och det här får mig inte att sluta.
Men saknaden är stor, och jag vet inte om jag någonsin kommer ifrån den där känslan. Ensamheten.
Du torkade mina tårar när jag var ledsen, och låg hos mig när jag var sjuk.
Även om jag var dum och skickade iväg dig, kom du ändå tillbaka.

Teddy, our love was special, and you're still in my heart <3

Teddy R. Wike, 2/4-03 - 19/12-08

Uppsatsskrivning

Det låter kanske jobbigt. Som ett skolarbete. Men det är vad jag har bestämt mig för. Jag ska börja skriva en uppsats, om Teddy. Igen. Jag skrev en i nian också, på tio handskrivna sidor. Men den här ska bli annorlunda. Det lär nog inte bli så svårt att skriva den annorlunda, med tanke på att situationen är annorlunda. Men frågan är om den kommer att bli bra. Det lär vi märka. Jag har tänkt lägga ut den på bloggen, bit för bit, så jag kan dela med mig av mina underbara upplevelser med denna lilla krabat. Och mina känslor, under tiden han levde, och när han dog. Det lär bli mycket tårar från min sida, och ni får försöka ha överseende med om den inte blir alltför bra. Jag måste bara få skriva av mig lite.

Jag vet inte när första delen dyker upp, men kolla in lite då, och då, så ser ni när den kommer.

Teddy R. Wike, vila i frid, hjärtat <3

Mörkrädd as hell

Min katt är mörkrädd :o stackarn, har blivit skrämd av någon .. Han kom in genom mitt fönster inatt, när jag skulle sova, och vågade inte lämna mitt rum ensam, för att det var helt kolsvart, och han var blöt och kall, och frös som en idiot, så jag följde med honom till köket och väntade på honom tills han hade ätit, sen gick vi in och la oss i min säng, och han hittade snabbt sin vanliga plats uppe vid min hals. Han är så mysig min älsklingskatt :) Det var dick inte lika mysigt när jag vaknade typ 6 av att det regnade as hell, ute. Och så kunde jag inte somna om för att Teddy llåg och trängdes ;b Men efter någon timme så somnade jag iaf, och sov till typ 9, då gick jag upp :)
Annars idag, så har min käre bror räddat mig från undergång, genom att kolla på film med mig! :) Rush hour 2 och 3. Tittade på 1an igår ;b
Du betyder mkt för mig, Filip <3

Och Teddy fick världens panik när mamma började dammsuga. Inte av ljudet, utan när han såg dammsugarslangen :o

nä, nu ska jag kila
kisses /e-m.w


Sovproblem

Jag vet att jag tjatar om min katt, men han är ju underbar <3 :'D
Men i morse blev det lite jobbigt. Jag vaknade typ 4, av att Teddy tog över sängen. Han låg precis bakom min rygg, och tryckte sig mot den, och jag låg precis intill väggen ;b vadå trångt? :'o Sen när jag vände mig om, så reste han på sig, och stångade mig lite lätt i ansiktet och så la han sig där ist ;b så underbart söt, men det var jobbigt att inte få sova. Sådär höll han på i typ en timme, eller nåt sånt. Och det var ljust i rummet och apvarmt, så jag blev nästan pigg :o klockan 5 på morgonen ska man vara trött! Sen när han äntligen hoppade ner från sängen så gick han ut i köket och åt lite, och kom sen tillbaka, för då ville han att jag skulle släppa ut honom. Men jag låtsades sova, så han gick in i mamma och pappas rum ist (a) Men jag  ä l s k a r  min katt ändå :')

Hungrig, lullig och klippt som ett lejon

Det är Teddy, det :) <3 Eller ja, så var han igår, när jag och mamma hämtade honom. Han snubblade på mammas fot, så att han välte, när han skulle dricka vatten ;b men han var så oerhört gosig och ville mer än gärna bli borstad ;b
 
Och nu kan han äntligen ligga inne i min säng, utan att få värmeslag ;b (a)

Teddy R. Wike <3

auww, min underbara sötkatt <3 älskar dig posarn ;)
Du är det bästa som någonsin har hänt mig <3 :')


Fredag

Vaknade halv 8, av att pappa kom in i mitt rum och hämtade min sötkatt, för att han skulle ner i buren, så mamma kunde åka med honom till veterinären. Så nu är han färdigrakad och klar, men vi ska inte hämta honom än, för då är han så jävla lullig, så han inte ens vet vart han är nånstans ;b Så jag och mamma ska åka och hämta honom vid 2-3tiden, och innan det så ska vi åka till Ove Jansson, för mamma ska kolla på nåt till morfar ;b De åkte förresten hem idag, mormor och morfar asså ;b