... föddes en ängel.
Han var svartbrun i pälsen, med vit mage och vita tassar. Hans ögon lyste gröngult och hans nos var vackert rosa. Den andra april 2003 föddes han. Den nittonde december 2008 dog han. Det är tre månader och två veckor sen nu.

Ängeln finns för alltid kvar i mitt hjärta, men jag skulle göra nästan vad som helst för att få ha honom vid min sida igen. Jag älskar honom mer än någon kan ana.
Ängelns namn är Teddy.

Jag tänker på dig, idag, imorgon och för alltid

Jag kan fortfarande höra hur han kommer tassandes mot sängen, när jag ska sova. Hans skrapande mot rutan, som att han vill komma in. Eller hans desperata försök att knuffa upp dörren, så han kan komma in och mysa i min säng. Jag hör och ser en massa saker, och kan fortfarande inte förstå att han faktiskt är borta. Han lever för alltid vidare i mitt hjärta. Hur kunde det få sluta såhär? Ett tragiskt slut på ett underbart liv.

"Teddy har blivit överkörd". Orden ekade i mitt huvud. Var det sant? Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant! Mamma gick fram till mig och gav mig en lång kram, och jag hörde hur hon snyftade. Jag kände mig alldeles tom. Det kändes som att tappa andan. Allt bara försvann. Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag drog mig bort från mamma, och gick in på mitt rum. Jag hann bara komma in på mitt rum, stänga dörren och sätta mig framför datorn så kom de. Tårarna. De rann ner för mina kinder, och jag kunde inte se någonting. Jag stödde armbågarna mot bordet och täckte ansiktet med mina händer. Hur kunde det hända?! Jag tog upp en t-shirt från golvet och begravde ansiktet i den, för att ingen skulle höra mitt hulkande. Jag ville inte bli störd. Jag ville inte att någon skulle se mig så här. Med svullna, röda ögon, och tårarna, som bara forsade nerför mina kinder. Näsan började rinna. T-shirten fick bli min näsduk, då jag inte ville lämna mitt rum. Jag orkade inte mammas frågor. Jag ville bara få sitta i min ensamhet och gråta.

Efter en stund hörde jag hur någon närmade sig min dörr. Jag torkade bort tårarna och tog några djupa andetag. Dörren öppnades, lite försiktigt, och pappa stack in sitt huvud.

- Hur är det? Jag bara nickade till svar. Orkade inte prata, orkade inte förklara. Inte för pappa, inte nu. Jag bet ihop käkarna, för att inte börja gråta. Han nöjde sig med svaret, och sa istället:

- Du får gosa med Maja istället. Jag suckade, försökte le lite, och skakade på huvudet. Han förstod vad jag menade. Maja var långt ifrån Teddy, för mig. Även fast jag hade haft henne dubbelt så länge. Men Teddy var min. Det var alltid mig, han följde efter, och sov hos. Det var alltid mig han kom till, när han ville gosa. Jag fick anstränga mig för att inte visa pappa precis vad jag kände. Var det någon som skulle se så var det mamma, för hon kunde trösta. Men jag ville bara vara ensam. Jag vände ansiktet mot datorn och låtsades hålla på med något, så att han skulle förstå att jag ville vara ensam. Och han fattade vinken. Han log ett tröstande leende mot mig, och stängde dörren.

Sen är allt i en enda dimma. Mamma tittade in någon gång, för att ställa samma fråga som pappa. Hon fick samma svar, och sen gick hon. Jag spelade musik på högsta volym, för att slippa höras, slippa spänna mig för att inte snörvla för mycket. Resultatet av mina spänningar hade blivit att jag hade fått ont i huvudet.

Jag försökte koncentrera mig på datorn, och svara på allas frågor, men det blev för mycket. Jag kunde inte sluta gråta. Jag kände att ögonen började bli uttorkade, av alla tårar.

Jag reste mig upp, och hela huvudet snurrade. Jag blev tvungen att sätta mig igen, och sen göra ett nytt försök att resa mig. Jag gick bort till spegeln och kollade på min spegelbild. Jag möttes av en bild jag inte kände igen. En ensam, liten, oskyldig tjej, med rödsprängda ögon, svullna, röda läppar och tårar som febrilt rann nerför de bleka kinderna. I det ögonblicket ville jag bara försvinna, få slut på allt. Snälla, låt mig slippa!

Jag satte mig vid datorn igen. Alla ville prata med mig, fråga hur det var. Jag orkade inte, för det fanns ingen som visste vad jag kände för Teddy. "Släpp det, och gå vidare". Jo, tjena! Hur skulle det gå till? Enda sättet för mig att släppa det, var att ta livet av mig. Och även om jag helst ville slippa allt, så var det inte värt att ge upp resten av mitt liv. Vännerna. Familjen. Det var värt för mycket, för att bara slängas bort.

Efter en stund öppnade mamma dörren, lite, och frågade något. Jag kommer inte ihåg vad hon sa, men allt brast. Jag började gråta hejdlöst. Mamma kom fram till mig och kramade om mig, och sa att allt skulle bli bra. Jag bara satt på stolen. Orkade inte röra mig, orkade inte krama tillbaka. Jag bara grät. Det skulle inte alls bli bra, hur skulle det gå till?! Min katt var död. DÖD! Tanken på att aldrig få se honom mer, gjorde ont. Så ont.

Filip kom intassandes och kramade om mig också. Jag kände en tår som föll ner på min arm, och Filip snörvlade.

- Jag går och möter Nattha, viskade han fram.

- Okej, kommer ni tillbaka hit sen? Frågade mamma. Han nickade, och försvann sedan ut genom dörren. Mamma fortsatte hålla om mig. Hon sa ingenting. Det var lika bra, för jag hade inga svar. Inga ord alls. Allt var tomt. Bara en massa frågor, men inga svar.

- Vill du vara ifred? Jag nickade. Mamma tvekade, men gick sen ut från mitt rum, och stängde dörren. Jag gick och la mig på sängen, och begravde ansiktet i kuddarna. Jag lät tårarna rinna, och det blev en stor fläck på en av kuddarna. Jag gick och hämtade ett paket med näsdukar, och snöt mig. Tårarna började avta lite, för stunden. Och jag försökte andas normalt. Det tog emot. Varje andetag kändes ansträngande. Jag började få ont i ögonen, för att jag gråtit så länge. Jag satte mig vid datorn igen.

Efter en stund hörde jag några lätta knackningar på dörren, och den öppnades sakta och försiktigt. Nattha stack in huvudet och tittade på mig, med tårar i ögonen.

- Får vi komma in? Frågade hon lite försiktigt. Som alltid, så nickade jag bara.

Hon och Filip kom insmygandes och ställde sig vid mig. Filip stod bakom mig, och Nattha ställde sig bredvid mig. Det brast, igen. Värre den här gången. Jag kippade efter andan, och tårarna gjorde att jag inte såg någonting alls. Jag släppte ut allt. Med Nattha och Filip kunde jag slappna av. Jag kunde visa precis hur jag kände, för de förstod. Jag älskar er, det ska ni veta!

Båda två kramade om mig, och jag kände tårar som landade på min arm. Jag räckte ett paket näsdukar till Nattha, och hon tog emot de.

Filip gick och hämtade vatten, för jag kände att min huvudvärk började bli sprängande, och det tog på krafterna.

Mamma kom in och frågade om jag ville ha något att äta, men bara tanken kunde få mig att spy. Jag mådde fruktansvärt illa, och huvudet blev inte bättre, trots att jag drack en massa vatten. Vätskebrist, illamående och en död älskling. Kunde det bli värre?

Jo, för jag blev nämligen tvungen att gå ut, när jag såg som hemskast ut.

Filip och Nattha tvingade, i princip, med mig på bio, för att jag skulle få något annat att tänka på. Så vi bestämde film, bokade biljetter, och åkte sen ner till stan för att tillbringa några timmar i biomörkret.

Jag hann inte sminka mig, vilket betydde att jag såg ut som självaste Rudolf, med röda mulen. Men vem bryr sig? Jag hade en anledning, och orkade helt enkelt inte bry mig om att sminka mig. Det fanns faktiskt viktigare saker, än att vara snygg, och se fräsch ut.

Jag märkte att jag fick en del blickar på mig, när vi stod och väntade på att bli insläppta i salongen. Det kanske är spännande att titta på någon med rödsprängda ögon, fuktiga kinder och inget smink, vad vet jag? Men jag orkade inte bry mig. Låt dem titta, om de tycker att det är så kul.

Filmen var bra. Vi kollade på Twilight. Vad som hände efter den vet jag inte riktigt, men jag antar att vi åkte direkt hem.

Den kvällen grät jag i flera timmar, innan jag till slut somnade, och vaknade morgonen efter med fruktansvärd huvudvärk. Den nittonde december tvåtusenåtta var över, men i mitt minne skulle den alltid finnas kvar.

nä, nu ska jag kila
kisses /e-m.w

Vaknade halv 8, av att pappa kom in i mitt rum och hämtade min sötkatt, för att han skulle ner i buren, så mamma kunde åka med honom till veterinären. Så nu är han färdigrakad och klar, men vi ska inte hämta honom än, för då är han så jävla lullig, så han inte ens vet vart han är nånstans ;b Så jag och mamma ska åka och hämta honom vid 2-3tiden, och innan det så ska vi åka till Ove Jansson, för mamma ska kolla på nåt till morfar ;b De åkte förresten hem idag, mormor och morfar asså ;b